Medarbetarintervju: Liselott, Hanna och Robin

Chansen som förändrade allt

Liselott Ekström och Hanna Grönqvist kom till Svensk Plaståtervinning via Arbetsförmedlingens jobbspår. Robin Östberg kom via Samhall, efter en period av arbetsträning på väg tillbaka till arbetslivet. Ingen av dem visste riktigt vad de tackat ja till.

– Jag hade ingen aning om vad det var. Jag såg framför mig hur det satt folk vid ett bord och plockade plast. Det var ju lite större än så, säger Robin och skrattar.

Liselott är i 50-årsåldern och har jobbat inom industrin tidigare. Men hon har sett två arbetsplatser läggas ned och blivit arbetslös i omgångar. Av 20–25 sökande på Arbetsförmedlingens rekryteringsträff gick sex vidare – hon var en av dem. Programmet innebar sju veckors utbildning med truckkort, traverscertifikat och säkerhetsutbildning innan praktiken på Svensk Plaståtervinning tog vid.

– Jag har varit på andra jobbspår via Arbetsförmedlingen och inte gått vidare. Och då har man ju blivit ledsen. Men nu när jag ser tillbaka är jag jätteglad att jag hamnade just här, säger Liselott.
Hanna kom in genom samma program. För henne var det mesta nytt från start.

– I början kunde man ingenting och man visste inte vad man skulle göra här. Men sen har man varit med folk som har varit jättesnälla och lärt upp en. Nu kan man nog det mesta faktiskt, säger Hanna.

Robin skulle städa plast som spillt ut från maskinerna – men han observerade, ställde frågor och försökte förstå mer än vad som krävdes av honom.
– Jag försökte göra lite mer än bara springa och sopa hela dagarna. Observera saker, poängtera saker. Försökte vara lite lyhörd och nyfiken.

Det märktes. Han fick snart ansvar för kvalitetskontroller av det färdigsorterade materialet, och insåg efter ett tag att arbetet var för reaktivt: man såg problemen när de redan uppstått. Så han började i stället intressera sig för maskinerna och sorteringsprocessen. 2023 gick han över till produktionsteknik och är i dag NIR-tekniker, med ansvar för att sorteringens optiska läsare fungerar optimalt.

Robin har social fobi och panikångest i bagaget. Det är inget han döljer, men det är heller inte något som definierar honom på jobbet i dag.

– Jag var mer eller mindre rehabiliterad när jag började. Det enda som återstod var att jobba 100 procent en längre tid. Det gick jättebra – det blev heltid efter en månad och jag trivs bra här.

Liselott siktar framåt på sitt håll. Hon har redan berättat för sin chef att hon kan tänka sig operatörsjobbet – en mer avancerad och teknisk roll.

– Jag tycker man växer med uppgifterna. Med ansvar. Det är roligt att ha ett eget område.

Det som alla tre lyfter när de beskriver sin arbetsplats är något Svensk Plaståtervinning jobbar hårt med: att bli lyssnad på, att tillhöra ett lag och att alla är inkluderade och välkomna.

– Jag säger lite skämtsamt ibland att jag hellre jobbar med sopor än har sopor till kollegor, säger Robin.

Hanna instämmer.

– Alla behandlar alla lika. Jättebra faktiskt.

Och Liselott, som tagit chansen när den erbjöds:

– Det känns som att jag har kommit rätt.