När vi startade vår verksamhet fanns inget färdigt svar på hur vi skulle hantera arbetsmiljöriskerna i storskalig plastsortering. Fokus låg på de uppenbara riskerna: buller, belysning, trucktrafik och skärskador. Men ganska snart stod det klart att det fanns mer svårfångade och mindre synliga risker.
– Jag har tidigare jobbat med konventionell industri där riskerna redan är välkända och det finns tydliga arbetssätt på plats. Nu, på Svensk Plaståtervinning, har vi fått ta det steg för steg. Dammet var den uppenbara risken, men sedan insåg vi att mögel var en annan och att endotoxiner också förekom i våra processer, säger Karin Petersson, COO på Svensk Plaståtervinning.
Det som förändrade vårt synsätt var ett tidigt samarbete med arbetsmiljöingenjören Kerstin Karlsson. Hon uppmärksammade risken för dammexponering, vilket ledde till omfattande mätningar. Kerstin Karlsson arbetar även mot sågverk och annan träindustri, där problem med mögelsporer länge varit kända. Hon såg paralleller till plaståtervinningen, även om materialet i sig inte är organiskt. Plastförpackningar kan ligga stilla i flera veckor innan de når sorteringsanläggningen – i kommuner med glesare tömning, under transporter och mellanlagring.
Som livsmedelsbranschen – fast tvärtom
Eftersom kunskapen om arbetsmiljörisker kopplade till plaståtervinning är begränsad, både nationellt och internationellt, har vi sökt stöd utanför den egna organisationen. Analyser har genomförts via laboratorier i Danmark och samarbetet har fördjupats med Arbets- och miljömedicin i Göteborg, vars forskare nu sammanställer resultaten vetenskapligt. I avsaknad av svenska gränsvärden använder vi riktvärden från andra länder, och när det kom till att hitta lösningar har vi fått vända blicken mot helt andra branscher.
– Vi började med studiebesök. Livsmedelsföretag blev en jättebra inspiration – de har precis samma problem som oss fast bakvänt: de försöker hålla smuts och bakterier ute från produktionen medan vi försökte hålla dem inne i produktionen.
Projektet pågick i över ett halvår och resulterade i nya zoner, rutiner och masker som filtrerar luften utifrån. Numera är fläktassisterade andningsskydd – så kallade friskluftsmasker – ett krav i sorteringsdelen. Det är en ovanlig investering i branschen, där enklare P3-masker annars är standard. Åtgärden väcker uppmärksamhet hos besökare.
– Många reagerar på att personalen ser ut som rymdfarare. Då får vi förklara varför.
Kunskap som sprids vidare
Vi ligger långt framme jämfört med många andra aktörer i branschen – inte minst internationellt. Intresset för arbetsmiljöfrågorna är stort, men kunskapsnivån varierar.
– Vi hade ett stort internationellt återvinningsföretag här med deltagare från flera länder. De var nyfikna, men hade inte uppmärksammat den här problematiken tidigare. Efteråt fick jag massor av frågor om vilka masker vi använder, hur vi gjort våra bedömningar och hur vi kommit fram till våra beslut.
Den största utmaningen har inte varit tekniken – det har varit att få alla medarbetare att använda skyddsutrustningen.
– Risken som miljön innebär kan bli diffus i och med att konsekvenserna av den oftast kommer långt senare. Vi var tvungna att utbilda om riskerna och visa på hur stor skillnaden var med mask jämfört med utan. Medarbetare har också själva fått vara med i projektet – de kan bättre än vi vad som fungerar och inte i vardagen.
Vi delar nu erfarenheter och lösningar med andra arbetsmiljöorganisationer, även inom Europa. Vi har hittat vägar som gett positiv effekt och bidrar gärna till att sätta en ny standard för hur arbetsmiljöarbete ska bedrivas i en bransch som växer snabbt.
– Det handlar inte bara om hållbarhet och att återvinna plast, utan också om att bidra lite till kunskapen om arbetsmiljön inom det här området. Vi har jobbat metodiskt och utgått från lagen om systematiskt arbetsmiljöarbete: kartläggning, riskbedömning, åtgärder och uppföljning, avslutar Karin Petersson.
